Mycket vatten ska flyta innan känslan rinner iväg. Ibland rinner bägaren över och jag bryter ihop totalt. Har varit på semester en längre tid och inte velat förstöra för någon annan men hela tiden det barkat. Saknaden är så total tomheten så markant. Den fruktansvärda känslan av att inte ha någon som bryr sig, brys sig på riktigt, som kommer spara dina ord som om de inte fick mening förrän de beskrevs med din röst. Någon som ansåg din röst en gåva till det egna livet, gav det mening skratt och obegränsad kärlek. En kärlek som sedan mognade till ovillig tonårskrav och vuxen relation med utbyten av hemligheter och uppenbar kärlek. Jag saknar min farmor bortom all kärlek, bortom all ytlig bekräftelse och kärleksfulla ord. Det finns inom mig och kommer för alltid stanna men nu är där mest en enorm tomhet som inte lämnar rum för stor lycka elller lite ledsamhet. Dessa känslor domineras av sorgen, av saknaden av att inte kunna berätta vad som hänt utan någon baktanke om framgång. Att bara kunna berätta av kärlek. Av en vilja att någon ska vara inblandad i det egna livet för att man själv mår bättre. Inte av någon annan anledning än kärlek. Det är vad som fattas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar