Jag kan inte prata med någon om min sorg. Det går inte att formulera utan att rösten försvinner och tårarna kommer. Jag skrattar och ler, suckar åt min "kollega" och pussar på trollet men hela tiden så vet jag att något som förändrat mig för all framtid har hänt. Det påverkar inte den tredje på samma vis. Han ser att jag gråter och hör mina snyftningar frågar om han kan göra något men när jag är tyst så vet han inte att jag skriker av smärta inombords. Den gnista och genuina glädje som jag brukat känna titt som tätt har draperats av en tunn och mörk slöja som färgar allt jag ser och gör. Nu sitter jag med en text som ska formuleras tillsammans med någon annan. Jag anser att jag har rätt och han fel (vanligt!), detta har jag pratat med min farmor så många gånger och hon suckade alltid på rätt ställe, frågade rätt saker och berömde mig jämt. Jag saknar henne jämt hela tiden och för alltid. Det blir bättre, det blir det ju alltid, så småningom det vet jag också. Men inte ännu. Julen kommer snart och knackar på dörren och hur ska jag fira den utan henne? Det får bli en annan text, den hanteringen, nu måste jag jobba. Skjuta bort känslan av hopplöshet och låtsas som om allt är bra.