Sorgens mantel

Sorgen lägger sig över allt annat. Glädjeämnen och nyheter formas av att de inte kan föras vidare till den person som bryr sig mest. Sorgens mantel är inget man kan hänga av sig, den följer vart man går och färgar allt man ser och gör. Saknaden är enorm. Ledsamheten oändlig. Men jag är så trött. Otroligt trött på att vara ledsen. Sommaren 2012 är ledsamhetens och sorgens.

Jag bar precis fram en liten bricka med tekanna och kopp. Koppen stod på ett fat och det skramlade när jag bar. Tårarna rinner, ingen annan har fat till sina koppar. Ljudet är för evigt förknippat med min farmor. Jag saknar henne inte ett dugg mindre än igår. Chocken är mindre än för sex veckor sedan. Men inte sorgen. Den följer mig vart jag går och vad jag än gör.

Jag är så rädd för att glömma. Skrattet, glädjen, det pillemariska leendet, godheten, snällheten, engagemanget, historier. Allt som gjort henne till världens bästa farmor

Om vi har en Gud så hoppas jag att han är så här.

One Night a man had a dream. He dreamed he was walking along the beach with the Lord. Across the sky flashed scenes from his life. For each scene, he noticed two sets of footprints in the sand; one belonged to him and the other to the Lord.

When the last scene of his life flashed before him, he looked back at the footprints in the sand. He noticed that many times along the path of his life there was only one set of footprints. He also noticed that it happened at the very lowest and saddest times in his life.

This really bothered him and he questioned the Lord about it. "Lord, you said that once I decided to follow you you'd walk with me all the way, but I have noticed that during the most troublesome times in my life, there is only one set of footprints. I don't understand why when I needed you most you would leave me." The Lord replied, "My precious, precious child, I love you and would never leave you. During your times of trial and suffering when you see only one set of footprints, it was then that I carried you."

Det är vår namnsdag idag

Alltid den som mindes, som fick mig att känna mig finast i världen bara genom ett samtal. En blick full av kravlös kärlek. Trollet hämtar posten men mitt gratulationskort fattas. Tittar efter, tomt. Min farmor glömde aldrig. För henne var jag en diamant, en ofelbar diamant. Förutom när jag inte svarade i telefon, i omgångar har hon varit riktigt förbannad, det och den korta kjolen på julbordet för flera år sedan. Då var hon arg. Inte annars. Alltid glad, snällast i världen med de snällaste ögonen som någonsin sett på mig. Det är så tomt, vid brevlådan och i mitt liv. Jag saknar min farmor med en smärta som gör sig påmind en dag som denna. Vår namnsdag.

MIn bästa vän och finaste familjemedlem finns inte längre med mig

Det har gått mer än en månad nu. Cirka 6 veckor sedan min pappa ringde mig och gav mig beskedet som var lika oväntat som sorgligt. Det värsta som jag tvingats hantera. Min farmor hade gått vidare. snabbt som fan gick det. Bara några timmar och utan förvarning så togs hos bort från sina planer och mitt liv. Jag älskar henne fortfarande, Utan en tanke på att lägga de orden i rätt tempus. Det gick så fort att hjärnan hjärtat eller kroppen inte hann med. Jag är arg, skitförbannad på att hon tvingades överge mig utan att säga till. Det var inte meningen, ett misstag. Ett fel från Guds administration. Det var någon annan som skulle somnat in den minuten. Hon var inte klar, hon hade saker kvar att göra, människor kvar att träffa, kakor att äta, pannkakor att bjuda på. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Jag älskar henne. Min farmor.